En natt som jag sent kommer att glömma (om jag någonsin glömmer den) var
när jag och två kompisar skulle på fiskesemester.
Vi skulle åka och fiska gädda i Västerviks skärgård, men åkte först till Emån
för att prova lyckan på ål. Vi hade fått ett tips från en fiskekompis som lät
spännande och lovande.
Efter många felkörningar kom vi äntligen fram sent på kvällen.
Vi började tackla upp våra spön och såg till vår förtjusning att det var svart
på himlen. Månens sken såg vi inte en skymt av, inte ens en stjärna såg vi.
Ivriga av förhoppningar av en perfekt ålnatt skyndade vi oss att slänga ut
våra tackel.
Äntligen var betena ute nu var det bara att invänta ålen trodde vi.
Knappt en halv timme efter vi hade kastat ut började det mullra lite dovt.
Vi hörde snabbt att det kom närmare i en otäkt snabb fart.
Stefan och jag gick upp på vägen för att titta om det kom åt vårt håll, när
Mange började ropa att jag hade napp.
Jag började gå ner mot spöna när Mange skrek på mig att jag skulle skynda
mig på för att det bara rusade ut lina.
Jag tog upp spöt och hörde på slirbromsen att den gick ut med en ganska hög
fart. Jag gjorde mothugg och kände direkt att det var något stort på.
Jag fick pumpa ganska bra för att det skulle röra sig. Jag vände mig om till
dom andra och sa att det måste vara en STOR ål. Men efter några sekunder
kändes det för tungt att vara en ål och började att fundera på vad det kunde
vara, kanske en mal?
Började tro på det mer för varje sekund som gick. Men sen helt plötsligt blev
det lättare och jag förstod att fisken hade simmat ner i en fors som låg lite
längre nerströms. Men fortfarande var jag osäker på om det var en ål.
Efter ytterligare en tids pumpande landade vi fisken som visade sig vara en gädda.
Det är sådana fiskepass som gör att det är kul att fiska även om man inte får
det man är ute efter att fiska.