Den gamla skogen gömmer en pärla. En skummande forsande dundrande plats om våren där solstrålar letar sig ner till blåsipporna under hasseln . Så förföriskt idyllisk rinner den lilla ån genom småländska björkdungar, mellan berg och längs gamla betesängar. Kantad av alar på somliga ställen. Skuggad av tjock och trolsk granskog på andra. Klart är dess vatten om sommar och höst. Mörk om våren då grästuvor och mylla dragits med på dess väg. Så vacker och slingrande är min lilla pärla som jag alltid återvänder till med jämna mellanrum och som jag aldrig kan skiljas ifrån.

I våras gav ån mig en belöning. Jag fick äran att fånga en öring som vägde 8,8kg. Det var en hanne som vandrat den långa vägen upp till de sträckor jag brukar fiska på. En vandring på ca 7km upp till en vacker eda som mynnar ut över en sandig forsnacke.

Ingen, och jag menar verkligen ingen trodde att det kunde simma så stora havsöringar så långt upp i denna lilla, lilla å. Vägen dit upp är grym och vattenföringen är dålig under hösten då fiskarna ska upp. Gamla kvarnar utgör svåra hinder och höga fall finns på vägen.

I fyra år har jag nu fiskat i Virån som den lilla pärlan heter. Jag har fångat ca 50 öringar med en medelvikt strax över tre kilo.

De sträckor jag får fiska på ligger några kilometer upp från mynningen ut i havet. Dessa sträckor är de huvudsakliga lekområdena för öringen i Virån. Forsar, nackar krökar och stryk finns överallt så jag tror att de flesta öringar går på dessa sträckor.

För fyra år sedan när jag började fiska i ån kändes det osäkert om det fanns havsöring över huvud taget på våra sträckor. Jag fiska flera pass innan jag fick den första fisken 5,3kg och den högg längst nedströms på vår fiskesträcka och bevisade egentligen inte heller någonting om att det skulle gå fisk längre upp.

Mitt fiske lossnade egentligen inte alls under första säsongen. Jag fick bara ett par tre öringar till innan de vandrade ut i havet. Andra säsongen lärde jag mig allt jag behövde veta om ån. Jag hade mycket hjälp av den torra sommaren som visade mig varje djuphåla och varje intressant sten i ån. Våren som kom gav mig minst en öring varje pass. Jag förstod hur jag skulle fiska och var fisken stod.

Under den kalla perioden i början av våren gällde det att främst söka fisken på de djupaste platserna i ån. Veva in långsamt och släppa efter så att draget sjunker mot botten. Varefter det blir varmare kan man öka inspinningshastigheten och gå över till att fiska på nackar mot forsar och strax nedanför dem. Drag med skarpa färger ger alltid bäst resultat. Det gäller även att använda sig av tunga drag men som ändå har en livlig gång i vattnet. Mina två absoluta favoriter är Viking Herring och IR Flax.

Ska man lyckas bra i ån bör man vara duktig på prickkastning. Det gäller att göra sidokast in under alar och in under videbuskage. Öringen finns där och ofta behöver man pricka deras ståndplatser för att få liv i dem. Man måste också våga göra chanskast för att lyckas riktigt bra.

En annan grej som många gör fel vid ån är att dom inte smyger tillräckligt bra. Det går inte att bara gå fram och ställa sig vid åkanten och sen börja kasta. Det gäller att försiktigt närma sig fiskeplatsen uppifrån. Huka sig ner och stanna ett par tre meter innan vattenbrynet. Då får man fisk. Öringen är en skygg fisk, minst lika skygg som färnan.

Under hösten är det mycket spännande att kolla in fiskarna. När dom stiger upp i ån får man ofta se dem hoppa upp över dammvallar. Man får se dem leka över grusiga nackar då vattnet är mycket klart på hösten. Kul är det också att kolla in storleken på fiskarna man kommer att få fightas med till våren. Det ger förhoppningar och fiskesug i överflöd kan jag lova. Hösten känns underbar när man får tillbringa den vid Virån. En brasa i rusket gör livet så mycket lättare att leva. Ett paket hotdogs förgyller dagen något helt otroligt. Hur kan en korv som smakar så vidrigt hemma bli till en delikatess över en glödbädd en gråmulen höstdag när regnet hänger i luften?

Jag minns en nyårsdag för några år sedan. Jag åkte ut tidigt på morgonen och kom till ån fylld av förväntan. Hade valt att fiska av den nedersta av våra sträckor. Den är en kilometer lång och rinner längs med en äng. I slutet av sträckan övergår omgivningen till skogsmark. Ån får där lite extra fart med hjälp av en mycket smal passage, en flottningsränna på ca 50 meter. Ån faller sen ut i ett längre sel som är fyllt av stora stenar. En mycket bra plats för öringen.

Jag började med att fiska av några platser längs med åkern. En nacke som gett mig en stor öring en gång. Ett bakvatten som ofta ger hugg och en håla som vi valt att kalla Molins håla efter en man som fiskade i ån för många år sedan. Första kastet i Molins håla blev perfekt. Draget landade nära kanten på andra sidan ån och jag kunde låta mitt drag arbeta sig ner mot djupet i mitten av ån. Till slut gled draget in över djuphålan och spöet registrerade ett försiktigt hugg. Jag krokade snabbt och en stark fisk vände med ens nedströms. Öring! Efter några meters rusning rätade spöet på sig och fisken hade släppt. Adrenalinet var nu på topp då jag tydligt känt att det varit en stor fisk jag tappat. Jag satte mig ner i det frostbitna gräset och hällde upp en stor kopp kaffe. Jag behövde detta för att kunna lugna ner mig igen och inte börja tokkasta. Lugn och metodik är vad som behövs vid åkanten och det återfann jag efter en stund.

Medan jag drack mitt kaffe hörde jag något komma prasslande i löven på andra sidan ån. Jag satt knäpptyst en lång stund och rätt som det var stod han där på andra sidan ån och vädrade med nosen. Mickel räv! Aldrig förut hade jag fått vara så nära honom. Bara 10 meter ifrån mig på andra sidan ån stod han och funderade på vad det var för märklig doft i luften. Där satt jag och bara kikade på honom en lång stund och utan att han märkt mig trippade han därefter iväg nedströms ån.

När jag klämt i mig den sista droppen kaffe smög jag vidare ner till selet med de stora stenarna. Nu lät jag mitt drag arbeta själv mot strömmen utan att ta hem någon lina alls. Jag stod i en bra vinkel mot ån så jag kunde styra in draget på båda sidor av ån. Såklart högg det efter en kort stund. Den här gången gick det bättre för mig. Jag lyckades efter en kortare batalj landa min fisk. En tjusigt prickig nyårsdagsöring på 2,9kg. Såklart återfick den sin frihet. Självklart tycker jag att en så grann fisk ännu en gång ska få återse det stora havet efter månader av trängsel och lekbestyr i ån.