Nej nu får det vara nog tänkte jag. Klockan var kvart över fyra på morgonen och jag kunde inte somna. Kanske lika bra att åka iväg på någon liten fisketur.

Utkommen i köket satte jag på en kanna kaffe. Jag satte mig ner på en stol i köket och kände hur den ljuva doften av kaffe spred sig i köket. Jag funderade på vart och vad jag skulle fiska. Det var ju faktiskt mitten av maj nu och man kunde ju fiska nästan vad som helst så valet var lite svårt till en början.

Kaffet rann klart, jag hällde upp en kopp och tittade ut genom köksfönstret. Mitten av maj och allt var redan så grönt. Våren hade verkligen kommit tidigt i år. Medan min halvtama ekorre sprang och hämtade nötter på min gräsmatta funderade jag och kom till slut på vad jag skulle göra denna dag.

"Jag åker ut till bäckens drottning" tänkte jag, henne har jag ju inte sett sen i höstas.

Snabbt hällde jag upp kaffe i en termos. Tja, allt för snabbt, det mesta hamnade på golvet tillsammans med en lång sträcka svordomar. Nåja termosen var ändå halvfull och det fick räcka för idag.

Jag kom till sist iväg och gav mig ut i den ringa morgontrafiken på stora vägen mot Misterhult. Bäcken jag skulle till låg nämligen uppe i de snårigaste Misterhultsskogarna.

I huvudet gick jag igenom min fiskeutrustning så att ingenting var glömt. UL-utrustningen laddad med 0,10mm lina, några små krokar, kaffet och en brödbit.

När jag svängde in på grusvägen i riktning mot bäcken ökade min puls några snäpp. Vi skulle träffas igen, min älskade drottning och jag.

Jag saktade ner farten när jag körde över bäcken, jag såg mig omkring, jag skulle en liten bit till. En liten göl längre fram var mitt första mål för dagen. Jag var nämligen tvungen att fixa betesfisk först.

Väl framme hade jag så bråttom att tackla upp mitt mete att jag krokade mig själv i tummen två gånger, efter lite blodvite och svordomar fick jag ut tacklet med lite bröd på kroken och efter ett par minuter hade jag en lagom stor mört i min hand.

Fort ihop med spöet och in i bilen igen. Nu körde jag tillbaka till bron som gick över bäcken. Precis efter bron finns en liten parkeringsficka och där ställde jag min bil. Jag klev ur bilen, tog mina saker och kröp under ett taggtrådstängsel som gick runt en stor äng. När jag gick över ängen såg jag hur många blommor som redan hittat upp i vårsolen.

Nere vid höljan där jag visste att drottningen fanns satte jag mig ner i det gröna gräset. Vädret var underbart med en värmande sol från en klarblå himmel. Jag lade mig ner och bara njöt av våren. Långt borta hörde jag göken gala.

"Ojdå, årets första gök!" Jag satte mig upp igen, vilket väderstreck gal han ifrån egentligen? Efter en stund kom jag fram till att det antingen måste var en södergök eller en norrgök, fast troligast två gökar som kivades om ett revir.

Jag blickade ut över höljan som låg framför mig. Den är ganska stor i förhållande till bäcken som är från en meter till tre meter bred och aldrig djupare än en meter.

Höljan i sin tur är ca tio meter bred och tjugo meter lång och djupet är två meter på det allra djupaste stället. På båda sidor om höljan finns det vattenfall som både mynnar in som ut ur den.

Denna hölja hade en regent, en drottning av ofattbar styrka och skönhet.

Jag hade fått lära känna henne för fyra år sedan, det var av en gammal man från Misterhult som jag brukade prata med som jag hade fått veta att det fanns öring i bäcken. En gammal stam av bäcköring som simmat där i alla tider. Villkoret för att han berättade om platsen var att jag lovade honom att aldrig ta med någon annan människa dit. Det löftet sviker jag aldrig då stunderna jag haft vid bäcken är oförglömliga.

Den allra första gången jag åkte till bäcken for jag dit för att kolla upp bäcköringstammen. Detta var också en strålande solskensdag, fast den gången var det i slutet av maj.

Med min UL-utrustning smög jag längs bäcken och kastade med min lilla spinnare och öringar runt hektot högg villigt. Det var ett roligt fiske eftersom det ändå inte var jätteenkelt att överlista de små prickiga missilerna som slet och drog för livet varje gång jag lyckats lura dem att hugga min spinnare.

När jag som bäst smög omkring där längs bäcken så att en indian hade blivit grön av avund kom jag plötsligt fram till en hölja. Jag tänkte direkt att där om någonstans fanns de stora, riktigt gamla öringarna.

Jag satte mig ner på huk och drog iväg ett kast tvärs över höljan. Jag började inspinningen nästan direkt eftersom jag inte visste hur djupt det var. När spinnaren så kommit halvvägs hem blev det tvärstopp.

"Tusan också, bottennapp!" tänkte jag först men plötsligt blev det en himla fart på mitt bottennapp.

En fisk ställde sig på tvären och vispade kraftigt med stjärtfenan i ytan så att vattnet yrade och skummade. Sen vände den tvärt ner mot botten och ställde sig där och tjurade ilsket.

Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde det skulle hoppa ut vilken sekund som helst. En sak ekade hela tiden i mitt huvud. "Vilken öring!" Efter ca fem minuters tjurande följde fisken motvilligt med in till land.

Mina ögon höll på att fara ur skallen på mig när jag fick se en gädda komma mot mig med min spinnare i käften. Jag slutade veva och gäddan glodde surt upp mot mig.

Hon var inte alls så liten som andra strömgäddor i små vatten. Hon var kort i o för sig men otroligt välmatad om buken kanske runt två och ett halvt kilo.

Efter att vi hade stirrat på varandra en stund ansåg hon nog att jag inte var värdig henne och öppnade helt sonika munnen och spottade ut min spinnare. Nästan samtidigt vände hon sig om och simmade lugnt ut i höljan igen.

Vad skulle jag ha gjort? Vad blev fel? Jag stod kvar på stranden och stirrade som ett fån. Sen tog jag av mig hatten och sa "tack och förlåt".

Senare den kvällen beslöt jag mig för att kalla henne för drottningen, hon var ju trots allt så stor i ett så litet vattendrag.

Det hände flera gånger den sommaren att jag bara åkte ut till höljan för att meditera. Varje gång jag satt där brukade drottningen förr eller senare plaska till, nästan som någon slags hälsning tyckte jag.

Varje gång det hände tog jag av mig min hatt, bugade och sa "Ers majestät".

Som tur var såg ingen mig dessa gånger, då hade jag nog legat på hispan nu. Det var dock något jag saknade när jag satt där och mediterade, nämligen kampen med henne. Under vintern som följde fick jag en ide´. Om man tog en lagom stor mört, avlivade den, drog linan genom munnen och knöt till. Utan krokar förstås, jag ville ju inte skada henne, bara fightas en stund tills hon bitit av den tunna linan.

Jag provade mitt tackel den kommande våren och det fungerade mycket bra.

Det var på detta vis jag hade tänkt fiska när jag nu satt där vid höljan i gräset denna vackra vårdag. Det enda jag väntade på var att hon skulle höra av sig genom att hälsa. Ja, vi brukade göra så först min drottning och jag.

En timma hade nu förflutit och jag hade ännu inte sett till henne. Då plötsligt fick jag syn på någonting avlångt som låg och flöt intill näckrosorna vid utflödet av höljan. Jag stelnade till i hela kroppen och tänkte att "Det kan inte vara sant, det får inte!"

Jag gick bort för att kolla vad det var som låg och flöt. När jag satte mig intill strandkanten såg jag det jag hade fruktat. Det var drottningen, jag nådde precis ut till henne med en gren och lyfte försiktigt upp henne i min famn.

Jag höll hennes livlösa kropp i mina händer försiktigt som om det vore ett spädbarn. Hon var död. En gammal gäddwobbler satt hårt fast med båda trekrokarna, tvärs över hennes mun, jag lossade försiktigt och kastade bort den.

Aldrig mera skulle vi nu busa med varandra. Jag orkade inte hålla tårarna tillbaka och sakta rullade en droppe ner längs min kind.

Hon kunde inte varit död så länge, hon såg så stark och frisk ut i övrigt. I mitt stilla sinne tänkte jag att hon är död men ändå en kunglighet. Då bör hon också begravas som en sådan. Med min kniv grävde jag en grop under en ek vid höljan, jag bäddade med ett näckrosblad och lade försiktigt ner henne till sista vilan. Samtidigt fick jag en klump i halsen när jag tänkte på att hon aldrig mer skulle sprida skräck ibland ån prickiga små missiler.

Jag täckte igen gropen och byggde en liten pyramid av stenar på graven. Sittande på knä vid hennes grav lade jag en näckrosblomma på pyramiden. Samtidigt som tårarna rullade ner för min kind lovade jag henne att aldrig mer återvända till höljan. Bara i mitt minne där hon lever kvar för alltid.

Sakta reste jag mig upp, satte på mig min hatt och sa "Simma i frid ers majestät"

Text: Per "Skåningen" Svensson