Vi gör ett karpvatten del 7

En vinter med is och med kyla och snö fick vi -02/-03. Det gick knappt att ta sig upp till sjön under hela vinterperioden men lite mörtstugefiske lyckades vi åtminstone åstadkomma.

Mörtarna vi fick i stugorna såg friskare ut än någonsin men var inte längre lika talrika som tidigare. Första vintern vi mörtstugefiskade i sjön fick vi ofta mer än hundra mörtar per stuga men nu fanns där oftast inte fler än högst ett tiotal mörtar per stuga. Storleken på dem var densamma som tidigare.

Avsaknaden av riktiga predatorer i sjön känns ibland lite beklaglig. Ibland önskar man att där simmade några gäddor som kunde hjälpa till att beta ner beståndet av mört. Säkert skulle dom växa sig jättestora.

Under vintern smiddes planer på att bygga ett vindskydd på den spetsigaste udden i sjön. Tanken är att när fisket i sjön släpps för kortförsäljning år 2005 så ska sjöns gäster kunna parkera sina bilar på vändplanen intill sjön. Lasta på sig sin utrustning och vandra de tvåhundra metrarna ut på en spång över gungflyet och ut till vindskyddet. Där ska det finnas möjlighet att ta en båt och förflytta sig till en utvald fiskeplats i sjön. Inget karpfiske ska bedrivas från vindskyddsudden utan den ska fungera som en samlingsplats där man kan mötas under dagen och brassa på käk och umgås.

 

Våren kommer

Så kom då äntligen våren. Försiktigt tittade nyfikna vasstrån upp över vattenytan intill sjöns kanter. Sädesärlorna byggde sig ett bo ute på udden under båten precis som tidigare år och så småningom öppnade sig alla de vita näckrosorna och prydde den mörka vattenspegeln med sin otroliga prakt.

För första gången ser jag på riktigt hur karparna rullar överallt i sjön om kvällarna. Tidigare år har det mest varit enstaka sporadiska rullningar då och då men nu ser man flera fiskar rulla samtidigt och det är stor aktivitet i sjön när jag besöker den. Jag ser också otroliga mängder mört som vakar i ytan. När man tittar ut över sjön och det är vindstilla ser det ut som om det duggregnar, så mycket mört ser jag. Det ser ut som om mörten ynglat av sig under våren då de flesta vaken är mycket små. Dåligt för karparna men bra för storabborrarna. Jag får dock inget svar på om mina iakttagelser stämmer då jag inte gör något försök att fånga några yngel under hela året. Framtiden får utvisa om det stämmer.

 

Vindskyddsbygget

Robert Ohlsson har tänt på min ide´ om ett vindskydd. Tillsammans smider vi planer om att börja bygga på det och Robban som jobbar på en träindustri föreslår att vi ska använda oss av björkkärnor som blir över som en rest vid fanertillverkning när vi bygger vindskyddet. När semestern infallit på hans jobb träffas vi där en dag och klyver upp ett parti med kärnor på mitten, vi hittar också lite okantade brädor som vi kan ta till takbygget.

Några dagar senare lastar vi en buss full med material och beger oss upp för att starta vårt bygge. Per Svensson som alltid gillat att spika är med han också. Vi släpar och sliter hela dagen. Det är en av de varmaste dagarna under hela sommaren och när vi tömt bussen på alla brädor, lastpallar och björkkärnor, släpat dem de tvåhundra metrarna ut till udden är vi totalt slut allihop.

 

Pelle blir kär

Dagen efter är Pelle och jag på plats vid sjön igen. Nu ska här spikas och fiskas! Vi sågar och snickrar och dricker pilsner och sprit. Ett dopp var tionde minut är ett måste i den grymma värmen. När vi på eftermiddagen äntligen lagt på taket så kommer åskan och ösregnet. Underbart! Vi kryper in i vårt vindskydd och klämmer ner ännu en pilsner. När regnet upphört riggar vi våra spön och kastar ut. Vi är lyriska över hur härligt det är vid sjön. Pelle vandrar otåligt och nervöst och stirrar på sina spön. Han har aldrig fiskat karp tidigare och är riktigt sugen på att få höra larmet tjuta och känna det där grymma motståndet och rusningen som jag tjatat om de senaste åren. Själv somnar jag sött in i drömmarnas värld under vindskyddets tak, nöjd och berusad av dagens bedrifter.

Morgonen kommer och larmen tjuter hejvilt. Pelle stormtrivs och landar den ena efter den andra karpen. Jag tror att han landar fyra totalt medan jag endast fångar en på mina spön. Det visar sig senare att jag fiskar utan bete på två av spöna men vad gör det när man får se Pelle totalt uppslukad av fiskefrossa.

Jag ligger bara och njuter i vindskyddet hela morgonen. Karparna han fångar väger runt två kg och de flesta är från den sista utsättningen år 2000 (Vimmerbykarp).

När så karparna slutar nappa framåt förmiddagen plockar vi ihop våra prylar och far hemåt igen mot Oskarshamn. Pelle är helnöjd och sparar inte ett uns på lovorden om sjön. Allt han pratar om är hur mycket han älskar Karsgöl och hur gärna han vill dit igen.

Text: Patrik Sköldblom

Bild Per Svensson