Vi fixade ett tillstånd av länsstyrelsen, lätt match utan byråkrati. Det gick till så att vi ringde länsstyrelsen. Fick ett muntligt tillstånd med lov om att få ett skriftligt per post. Det krävs att man har tillstånd från ägaren av sjön också men det hade vi fått samtidigt som vi skrev på arrendekontraktet. Tillstånden från länsstyrelsen om utsättning av karp gäller bara för ett år. I maj månad blev vi lovade att få hämta sjöns första invånare. 75 karpar vägandes 250g styck av typen Spegelkarp. Lars-Erik och jag åkte ner till Aneboda och hämtade tre lådor den 1 Maj -99. Vi åkte upp till Karsgöl och släppte försiktigt ut dem. Tama karpar till tusen! Dom ville knappt lämna oss där vi stod och bevittnade deras första simtag i deras nya hemvatten. Tur för oss att sjön inte innehöll några gäddor, karparna cruisade omkring i ytan i flera timmar. Helt oskygga gjorde dom glädjeskutt i ytan och snappade insekter och annat mums runt näckrosbladen. Lådorna visade sig innehålla 65 spegelkarpar och 10 fjällkarpar. Mitt hjärta blev varmt av att se dessa vackra skapelser i sitt nya hem Stora Karsgöl eller ska man kanske säga Stora Karpgöl?

Nu hade vi tagit det första steget, fiskarna skulle få en lång sommar att acklimatisera sig i den nya sjön men vi var inte riktigt nöjda med att bara ha fått i 75 karpar.
Jag hade fixat en fin kontakt med några riktigt trevliga personer i Skåne. Dom visste om en kräftdamm dit vi kunde komma och hämta fler karpar. I mitten av juni for jag och två vänner, Pelle Skåning och Jonsson ner till kräftdammen tillsammans med ett tiotal Skåningar. Vi metade från morgon till kväll och lyckades landa 265 små vackra fjällkarpar i viktklasser mellan 50g -150g + tio fjällisar mellan 900g och 1300g. Vi lastade karparna i en stor plasttank på ett släp och for iväg hemåt Småland igen. Resan var grymt jobbig för mig som körde. Lasset på släpet var alldeles för tungt, så fort jag bromsade eller gasade så började vattnet i tanken att gunga fram och tillbaka och hela bilen krängde omkring något enormt över vägen. När vi framåt natten nådde den sista lilla grusvägen upp mot sjön fick vi typiskt nog punktering, då var vi bara 500 meter från sjön så jag valde att köra den sista biten med platt hjul. Karparna hade vi inte kollat på någonting under resans gång men vi upptäckte till vår glädje att dom var helpigga. Vattnet i tanken var mycket nerkylt med hjälp av kylklampar och syretillgången hade därav tydligen varit god.
I det dunkla ljuset vandrade nu tre mörka gestalter strävsamt fram över gungfly. Fram och tillbaka mellan sjön och bilen. Månen gav oss tillräckligt med ljus för att plocka upp de små vackra liven ur tanken. Natten var trolsk och upp i våra näsborrar steg doften av skvattram där vi vandrade. Vi kände alla att vi gjorde något mycket stort och mäktigt i livet. Att ge flodernas och sjöarnas konung ett nytt land gav en mäktig känsla i kroppen.
Vi fixade dit ett nytt reservhjul och for iväg hemåt igen. Halvvägs hem fick vi ytterligare en punktering. Det är ju så att man kan skratta åt det. Det gjorde vi i och för sig inte då.

Vi tillbringade många dagar och nätter vid sjön. Jag tältade där med familjen som badade medan jag fiskade. De stora abborrarna som vi fått i näten gäckade i mitt huvud så jag jiggfiskade väldigt mycket den sommaren. Jag metade också en del för att försöka få upp någon av karparna vi släppt ut. Jag mäskade med ströbröd och swingtipmetade med några majskorn och maggot på kroken. Den första september fick jag äntligen den första karpen, en fjällis! Jag vägde den och satte tillbaka den varligt i sjön. Den vägde 410g. Det måste med andra ord varit en av de skånska fjällisarna som vägt mellan 50-150g vid utsättningen. Jag var själaglad! Karparna levde och de växte dessutom. Nu var det bara att invänta vintern, för att se om dom klarade även den.