Åren har gått och dagar av lycka har blivit till minnen.

Dimslöjor som dansade så nätt över nattkyld vattenyta. Vårströmmen som drog fram och gjorde små nätta vattenvirvlar längs med bropelarna under den lilla bron. Fåglar som vaknade upp av solens första strålar bortom den stora pilen som vi brukade ha som riktmärke när vi lade ut våra tackel i den tidiga morgontimman.

Som silhuetter smög vi tysta omkring på den lilla bryggan och tacklade våra spön, förhoppningsfulla av vad morgonen skulle bjuda oss. Sakta och ljudlöst virvlade vårvattnet ner mot havet. Böjde våra quivertoppar i mjuka rörelser och drog ibland iväg med våra lätta sänken så att vi hoppade till i våra stolar där vi satt med morgongrusiga ögon.

Ibland studsade sänkena till så vi av reflex krokade i blindo men någon gång ibland så bugade sig våra mjuka spön sig ända ner i korkhandtagen av en braxen stor som ett dasslock. Mången gång släppte den stora fisken omedelbart från kroken och vi svor långa ramsor. Hjärtan bultade därefter på unga grabbar som hade adrenalinet bubblande i kroppen. Darrande fingrar, kisande ögon i mörkret trädde på nytt ett majskorn och två maggots på en 14 krok.

Då och då kom det som sagt upp en panka, en lycklig metare fick hålla den varsamt i sina armar. Kameror blixtrade i den dunkla gryningtimman, ficklampor glödde när vågar och måttband avlästes. Då och då fick någon av oss vara braxenfiskaren av Hagby och känna sig som kung.

Att få se ytan i den lilla braxenhålan i Hagbyån brytas av en stor rygg var något speciellt, något vackert som ingen som inte varit där kan föreställa sig. Man darrade och viskade hetsigt till varandra. Man gissade vikter och drömde om sexkilosbitar.

Bakåtlutade i våra brassestolar satt vi där om vårmorgonen och stirrade upp mot två toppar som mycket svagt avtecknade sig mot en mörk himmel. Dagar försvann ur våra liv, dagar blev till minnen. Minnen som etsat sig fast och som vi alltid bär med oss.