Vi gör ett karpvatten del 9
Vintern 2004/2005 börjar med milda normala temperaturer för att vara vår del av Sverige. Pelle som tänt till ordentligt på Karsgöl hjälper till att hugga ved under förvintern. Vi går runt sjön och tar tillvara på trädtoppar som blivit över från gallringar.
När vi kvistat upp, kapat i lagom långa bitar, staplar vi högar lite här och var längs stränderna.
När isen lägger sig blank över sjön släpar jag som en arbetshäst veden till vindskyddsudden med hjälp av en presenning som travats full.
Pelle som är lite isrädd travar alltihop i en jättehög. Somrarna är räddade, nu behöver vi inte slösa tid åt att leta torrved i skogen mer.
Vi passar också på att bygga en risvase. Den samlar abborrar direkt och när vi två dagar efter bygget provpimplar intill vasen, nappar det på friskt med tusenbrödrar.
Pelle och jag fortsätter att jobba vid sjön, det visar sig nämligen att den grymma stormen som drabbar sydsverige slitit loss hela taket på vindskyddet och kastat det 20 meter längre in på udden. Vi reparerar, förstärker och i samma veva lägger vi på nytt plåttak.
En liten extravägg i fronten på vindskyddet byggs också, den kan vara skön att ha om det blåser rakt in från sjön.
Efter dessa fina vinterdagar kommer den riktiga vargavintern. Snö, is och kyla som vi inte sett till på många år.
Jag, Pelle och Jim Lundin ger oss upp till sjön för att pimpla en dag i februari. Sista kilometern upp till sjön är oplogad.
Jim har åkt i förväg och hans bil står parkerad där det oplogade börjar och vi ser hans djupa fotspår i den meterdjupa snön.
Pelle och jag vill såklart inte vara sämre och börjar pulsa samma väg som Jim gått. Det tar 45 minuter att komma upp till sjön.
Där hittar vi Jim inne i vindskyddet. Hans promenad har tagit 1,5 tim och han är helt slut. Det är vi också trots att vi haft fördel att kliva i hans spår.
Ute på isen är det skarsnö så där kan man gå omkring utan minsta problem.
Abborrarna är dock inte i stöten och vi får bara ett par tusenbröder var. Ögonen på dem är stora som tioöringar trots att dom inte ens väger 50 gram styck.
Så smälter isen och våren kommer äntligen. Pelle och jag far upp och mäskar i sjön vid två tillfällen i månadsskiftet April/Maj. Ca 7 kg hemrullade boilies kastas i varje gång. Vi börjar också att bära ut grus. Detta lägger vi runtomkring vindskyddet då marken börjar bli lite upptrampad och lerig. Man vill ju kunna hoppa ut i strumplästen utan att bli blöt om det nappar.
Den 4:e maj är vi äntligen på plats för att provfiska. Vi kastar ut våra tackel runt 10 på morgonen och ganska omgående får jag en Vimmerbyspegel på 1700 gram. Efter detta blir det hellugnt och inte förrän morgonen efter tjuter larmet igen och jag landar efter en kort fight ännu en vimmerbyspegel runt 1,5 kg. Fiskarna ser tjocka och korta ut, det känns som om dom börjat växa.
Efter dessa två karpar får jag inga fler. Pelle som suttit oförstående och lite småsur får istället igång fisket. Hans larm piper ilsket tidigt på morgonen när han ligger som en kokong i sin OK-sovsäck. Jag vrålar att han har napp och han flyger upp ur sömnen.
Larmet tjuter argare och argare och Pelle försöker ta sig ur sovsäcken samtidigt som han gör små jämfotahopp ut ur vindskyddet och bort emot sina spön.
Väl framme vid spöna har han fortfarande inte kommit ur säcken och armarna ligger slickade längs med kroppen. Efter mycket bökande och stökande kan han till slut ta sig ur tvångströjan och kroka. Efter en tuff fight kan han håva en fjällis. Lite senare en vimmerbyspegel och till sist en Anebodaspegel som är nytt sjörekord 3920 gram.
Efter två nätters fiske far vi hem och kan summera fiskepasset till 5 karpar.
När jag kommer hem och laddar upp bilden på min dator upptäcker jag att Pelles karp är samma fisk som fångades förra året av Emil Bertzell. Då i augusti vägde fisken 2750 gram. Mer än ett kilo på knappt ett år, snacka om bra tillväxt!
Patrik Sköldblom