Många år gick förbi fyllda av längtan. Tanken flög ofta upp i mitt huvud, etsade sig fast på näthinnan, lockade och drog. Jag drömde drömmar om natten, planerade i fantasin och dagdrömde hoppfullt och trånande om en sjö så blank, enslig och mystisk. Drömmarna hann till slut ifatt mig och blev till verklighet.

Jag mötte två personer som hade liknande tankar om ett eget fiskevatten, Lars-Erik och Robert. Det dröjde inte länge förrän jag hade lyckats få dem att tänka på samma fisk som jag, nämligen karp! Lars-Erik fann en sjö som vi kunde få arrendera.

Jag såg sjön för första gången vintern -98/-99. Först kände jag mig skeptisk. Omgärdad av karg tallmark och med vatten, mörkt som natten var den långt ifrån den näringsrika slättlandssjö omgärdad av pilar och gamla ekar som jag drömt om.

Jag lyckades trots det bli omvänd och övertalad, vi antog arrendet och började alla tre tillsammans smida tankar och planer om vår nya sjö. De frågor som surrade i våra huvuden var: Hur mycket karp kunde vi släppa i? Vilka arter fanns i sjön? Hur surt var egentligen vattnet i sjön och hur klarar karpen surt vatten?

Vi pratade med länsstyrelsen som skickade över en hoper med papper som visade sjöns buffertförmåga. Alltså förmågan att tåla och återhämta sig vid surstötar. Vi fick mätresultat av pH genom åren, dom visade att sjön haft pH mellan 5,0-6,0 alltså ganska normalt för en småländsk skogssjö. Dessutom fick vi resultat från siktdjupsmätningar och också lite andra uppgifter om fågelliv och andra biologiska naturvärden. Vi fick bland annat veta att ett fiskgjusepar häckade vid sjön sen flera år tillbaka.

Vi fixade därefter några nät och när isen släppt på vårkanten lade vi ut dem i sjön. Ett finmaskigt nät som gjort för glin, ett något större och ett för stor fisk. Spänningen var olidlig när vi skulle till att vittja för första gången efter en halvtimma. Min gissning var att det fanns abborre, gädda och mört i sjön och inget mer. Mört var rätt, i mellanmaskiga nätet fanns ett koppel med mörtar runt två hekto, det finmaskiga nätet var tomt och i det grovmaskiga sprattlade en abborre runt 1,5 kg.

Jag hade tyvärr ingen våg med mig och abborren återutsattes oskadd. Vi lämnade näten över natten och Lars-Erik vittjade dem dagen därpå. Då fanns det 5 lika stora abborrar till i nätet. Alla återutsattes någorlunda oskadda. Mellannätet var fullt med mört.

För att ytterligare kontrollera fiskbeståndet och dess arter och storlek fortsatte jag att med sportfiskemässiga metoder utforska sjön. Hela våren metade jag och spinnfiskade med olika beten och metoder. En ny art dök upp en sen kväll när jag bottenmetade med mask. Gärs! En fiskart saknade jag dock. Gäddan! Var fanns den? Det visade sig till slut att den helt enkelt inte fanns i sjön!

Inte en endaste gäddusling har till dags datum visat sig, trots att en pimplande vän under andra vintern fick sitt spö slitet ur händerna och reven avsliten när han pimplade småabborre intill vasskanten. Han svor efteråt på att det var en gäddas verk och att han skulle äta upp sin vintermössa om det verkligen inte fanns någon gädda i sjön. Nu, så här några år efteråt har hans minne svikit honom gällande mössan och han yttrar bara oförstående orden: Jag förstår inte att det inte finns gädda i sjön?

Vi funderade tidigt på vad för typ av fiske vi ville ha och hur mycket karp skulle vi skulle sätta ut i för att uppnå våra drömmar om ett "roligt karpvatten" (alla vatten med karp i är väl i och för sig roliga). Vi var eniga om att vi ville att det skulle finnas rikligt med karp i sjön och att man som snitt efter fem år skulle kunna få 2-3 karpar på en helg ungefär. Efter att ha luskat och pratat med olika människor med väldigt olika övertygelser om hur många karpar som bör sättas ut per hektar fattade vi beslutet att satsa på småkarp (50-250g). Sjön som vi arrenderar är 17 hektar stor. Med flera utsättningar under första åren av totalt 500 karpar borde vi få ett bra bestånd. Vi valde att sätta ut små karpar av tre anledningar. Dels priset, för det andra gäddlösheten och för det tredje, att få karpar som vuxit till sig i vår egen sjö. Den känslan skulle kännas god tyckte vi. Att släppa en karp på fyra fem kilo som sen lade på sig några snabba kilon och strax därefter nådde 20lbs strecket känns heller inte lika moraliskt kul.

Vår grovplanering och kartläggning av sjön var klar. Nu kunde vi äntligen köra igång!

Bild: Mickael Karlsson