030102

Pimpelpremiär på abborre!

Jag och min sambo Fia hade pratat om att vi skulle ut och pimpla abborre i Kråkelunds skärgård. Men först skulle vi ut och testa isens tjocklek och borrteknik i Stångehamn.

För det där med att borra var ett spännande inslag för min sambo Det var nu den stora chocken kom när Fia skulle borra sitt första hål. - Vad slött borret är utropar hon frågande?

Efter lite instruktioner och lite tips så har hon i alla fall fått ett hål i den 20cm tjocka isen. Något rödare i ansiktet men otroligt stolt över att lyckats med denna uppgift som såg så enkel ut från början. Nu skall tilläggas att borret inte är av den senaste modellen ett klasiskt Mora med ca 20 år på nacken kräver ju sin man och framför allt sin kvinna att dra runt..

Några dagar efter bar det iväg till Kråkelund.

Efter en rask promenad på 10min i det mulna vinter vädret och termometer på -2 och en måttlig ostlig vind, så hade vi fått upp ångan ordentligt nu. Spänningen var på topp. Jag borrade första hålet utanför en grynnkant och nu skulle det borras tyckte Fia. Det var bara det att isen var 25cm tjock här och fia var rödare i ansiktet än jackan hon hade på sig. Nu fanns det antydningar att mungiporna var på väg ner efter 3min hårt slit. Men positiv som få så utropar hon genast nu behöver jag inte gå på gymmet den här veckan och kör vidare. Knappast så att isen sprutar, men ändå.

Innan hon har öst ut isen ur hålet fått på maggot på kroken och hittat det rätta djupet så har jag hunnit med 3 nya hål utan fisk.

Då hör man. - Jag har en! Stolt som en tupp hivar hon upp sin första pimpel abborre och ögonen bara glittrar av självförtroende. Sen att abborren var av modell mindre hade inte någon som helst betydelse just då. Jag tänkte: "Jaha det blir som vanligt. Hon får allt som oftast mer abborre än mig, men framför allt STÖRRE!"

Det skall tilläggas att vi har alltid tävling när vi är ute och fiskar och den här gången var inget undantag. Det var hon som ville ha tävling så nu skulle jag förnedra henne ordentligt.

Fia hinner precis få kontakt med pirken så bugar spötoppen sig omgående och den ena abborren efter den andra dansar upp ur hålet. 4-0 hör jag hur hon klämmer till med. Som ett litet barn som skall få sitt lördagsgodis smyger jag bort och borrar ett hål 3 meter bakom henne.

- Måste du borra precis här! hör jag henne säga samtidigt som hon hivar upp en borre till på isen. 5-0 är det enda jag hör innan Mora turbon drar igång.

Nu är det äntligen min tur att dra några snabba abborrar och som den självklaraste saken i världen upplyser jag henne om att ställningen nu är 5-4.

- Du tog mina abborrar kontrar hon blixtsnabbt.

- Nää dom har bara flyttat på sig förklarar jag lite skamset..

Gentleman som man är så borrar jag upp ett hål 2 meter utanför mig åt henne, hon hinner knappt få kontakt med pirken så rycker det till i spöet och den sanna fiskeglädjen är tillbaka i ett nafs.

Så här håller det på under 10min tills ställningen är 18-17 till fia.

Något som jag inte kan låta bli att imponeras av är hennes uppdragande av abborrar med stora tumvantar som mer liknar ett par boxhandskar av något slag. Men metodiskt och systematiskt så trillar den ena abborren efter den andra upp ur hålet. Om jag själv skulle ha sådana vantar på mej så skulle jag inte få upp en meter lina kan jag snabbt konstatera i mina tankar. Ungefär som att äta kebab med Lovikkavantar. Så jag frågar lite försynt.

- Är inte dom där vantarna lite klumpiga att hantera linan med?

- Nää dom är jätte varma och sköna. Dom är bra att ta fisken med, då man inte sticker sig på de eländiga fenorna. Sen så tappar jag inte fisken i snön, för då kan den få köldskador eller vad du nu brukar säga.

Här har vi någon som har anammat catch and release så det är bara att vara tyst.

Vi borrar oss vidare runt kanterna, det där var inte helt sant. JAG borrade åt oss är nog närmare sanningen men vad gör man inte för sin kära. Jag får väl ta det som träning jag också.

Abborrarna trillar upp med jämna mellanrum och det är helt jämnt. Nu händer något som kanske är helt matchavgörande. I all iver att öka tempot så lyckas jag att få ett rejält skatbo.

- Har du fått trassel hör man med en ironisk röst. Det var ju synd nu när abborren hugger så bra.

Efter 5min trasslande med kylslagna fingrar får jag nog. Jag klipper bort hela skatboet och knyter om, något som jag borde gjort omgående för nu är fingrarna som trattkantareller och ledningen har jag tappat. 25-22 upplyser hon mej om när jag fått ordning på alla bestyr och precis när jag samlat ihop mej så hör jag.

- Den här är mycket större.

Samtidigt som jag ser hur fisken knycker emot med långa tunga gungningar och jag rusar till undsättning. Precis uppe vid hål kanten så släpper fisken.

- Neej är min första kommentar.

Fia tar det hela med ro och säger: "finns det en finns det fler" och dinglar ner pirken i djupet igen.

Det är faktiskt så jag har börjat att tänka själv när det gäller fisket dom senaste åren. Det är ingen ide´ att hetsa upp sig över tappad fisk, inte heller skapa en frustration över att andra får fisk och inte jag, utan istället fiska lugnt och metodiskt och verkligen tro på det man håller på med. Skapa en tillit till fisket är en av nycklarna till att fånga stora fiskar. Har man sedan vänner som kan visa sann glädje över varandras fångster så är detta en ultimat tillställning.

Hur gick det då i fisketävlingen? Jo jag fick min revansch när det gäller materialproblem. Helt plötsligt hade Fia bytt vantar, något hon inte skulle ha gjort. Vips så satt kroken som i ett skruvstycke i vanten och kommentaren kom igen.

- HAR DU PROBLEM?

Så när dagen led mot sitt slut så var ställningen 36-29 till mig, så ordningen var återställd men störst fisk fick Fia som vanligt när det gäller abborre. Strax efter den tappade storabborren så högg det en välmående 8hg borre med mycket god vinterkondition.

Så hon hade rätt ännu en gång "finns det en finns det fler.. ."

Så med trötta armar och rödmosiga kinder började vi vandringen hemåt när Fia frågar lite upprörd.

- Såg du dom som satt och pimplade bredvid oss? Dom bara hivade upp dom små abborrarna på isen och lät dom ligga där sprattlande. Sen gick dom bara vidare till nästa hål.

- Jag såg det svarar jag lite lågmält. Men det är inget vi kan göra något åt. Dom måste också ta sitt ansvar när det gäller fiskeetik.

Fia konstaterar i alla fall att vi har gjort vad vi har kunnat för att dom små uslingarna skall få en ny chans och det känns bra.

Royne Tvingsell#