Vinden kommer in från sydost. Ett hav som glimrar av vårens första värmande solstrålar. Fjäderlätta moln dansar snabbt fram över himlen och vågorna skvalpar ivrigt mot stranden.

Där sitter man och njuter av den värmande solen, skyddad mot vinden under ett olivgrönt parasoll. Småfåglarna kvittrar ivrigt och försöker överrösta varandra. Måsar skriar och allt är så där förbaskat jäkla idylliskt så det riktigt knottrar sig i skinnet när man tänker på det. Allt man längtat efter hela vintern är plötsligt där.

Tre spön ligger omsorgsfullt upplagda i ett rod pod, strategiskt utkastade på tre olika avstånd. Quivertiparna är lagom uppspända och spänningen är på topp. Drömmen finns där, tankarna på en grov och välmatad sik över storfiskgränsen 2.5kg. Rätt som man sitter där anas en försiktig bugning av tipen. Så kommer det ännu en, man är fint med på noterna den här gången och krokar mjukt. Japp den sitter där! Spöet böjer sig i en djup båge och en grann sik vältrar sig efter en stund i ytvattnet. Sikens tid är här, månaden är mars och metesäsongen är igång.

Vem vill armbåga sig fram till vattnet, se sina linor korsas av tio andra linor från båda hållen. Drilla en sik tillsammans med fem andra metare, håva den och trassla ut de tio tacklena och upptäcka att 3 kilossiken nappat på någon annans krok. Nej usch! Bespara oss från sånt! Det finns så många nya sikställen att upptäcka att det finns ett alldeles eget ställe till varje sikmetare.

Gör bara så här: Titta på ett sjökort! Siken finns på bottnar mellan 2.5-5 meters djup. Dessa områden är markerade med ljusblå färg på sjökorten. Alla sikställen som hittills upptäckts i Småland är faktiskt ljusblåa på sjökortet.

Om man tar en titt på botten ska den vara förhållandevis ren. Gärna sand och grusbotten men även hård lerbotten kan vara intressant ur sikfiskesynpunkt. Runt omkring kan det finnas tångruskor och fint gräs.

I gräset och tången finns tångmärlor, snäckor och små bottenfiskar. I sanden och leran finns borstmaskar och hjärtmusslor. Denna mat tillhör sikens favoritföda och du finner sikarna där maten är. Våren är ju deras tid att äta upp sig efter höstens lek.

Det klassiska sikbetet är små kompostmaskar. Att agna kroken med ett par tre kompost eller lövmaskar ger definitivt ett bra resultat. Maggots vet jag att det också fungerar bra.

I slutet och i början av åttiotalet fiskades det också en del med strömming som agn. Små strimlor skars ut ur en strömmingsfile, dessa agnades på en aningen större krok än vid maskmetet. Strömming gav ofta färre napp men sorterade bort småsikarna. Kanske något att anamma för dagens specimenfiskare. Betet har så vitt jag vet inte på länge givits en ärlig chans på nytt. Jag vet att två specimenfiskare i Gävle hamn gav sig på att mäska med hackad strömming och ströbröd. De fick ett grymt bra resultat i jämförelse med vad de brukade ha utan mäskning. Detta skedde vid ett fisketillfälle och jag vet inte om de fortfarande mäskar under sikmete. Jag har inte hört något mera om det men det brukar man ju inte göra om de bästa hemligheterna.

Ett annat bete som är riktigt allround till mete är räka. Jag fiskade med det på ett spö en trög dag och fick inget resultat. Jag borde nog ta mig i kragen och ge räkan ännu en chans.

Jag tror att det finns massor med andra beten att upptäcka för siken. Deras magar är ju fulla med olika smådjur och musslor så det är bara att pröva lite av varje.

Den som säger att siken är glupsk och bara sväljer alla beten i ett nafs har fel! Troligen fiskar en sån metare alltför grovt. Kanske med för tjocka linor eller med för stora beten och krokar eller med för okänsliga nappindikatorer. Eller ännu värre en kombination av alltihop.

Om man verkligen vill nå framgång och få ut den bästa effektiviteten så bör man förfina sin utrustning så mycket det går efter omständigheterna. Flera gånger har jag metat ihop med kompisar som har fiskat med vanliga kastspön. Alla napp de fått har gett fisk. Sik som svalt ner betet långt ner i halsen. Samtidigt har jag suttit bredvid och finlirat med swingtipar och quivertipar. Tunna linor och små krokar. Jag har missat flera napp men nästan alltid fått mera fisk än dem.

"Varför missar du så många napp? Brukar deras kommentar vara."

"Därför att jag ser och har flera napp än du! Är mitt svar."

Tafslängden kan under vissa dagar eller stunder under dagen vara mycket viktig. Ibland får man bara några små hetsiga ryck i spötoppen därefter har siken spottat och simmat vidare. Det verkar skifta från stim till stim. Under någon timme kan man ha perfekta napp och knappt missa ett napp. Efter att stimmet dragit förbi och ett nytt stim hittat fram till betena kan scenariot ändra sig helt och man missar vartenda napp. Det är när man märker att detta händer som man ska vara snabb och knyta på lite längre krok och sänkestafsar. Sikarna verkar äta allt för hetsigt och förlänger man tafsarna så ger man dem mera tid att få in betena innan de känner motstånd. Nappen blir lugnare och fler fiskar landas.

Boltrigfiske fungerar också ganska tillfredsställande till siken. Problemet är betet och svårigheten att få till det på kroken utan att det täcker krokspetsen. De långa kasten gör att masken glider ner på krokskaftet. Dessutom lever de små rackarna också, till skillnad mot en boilie eller ett majskorn. Maskar är ju också små, så det kan vara lurigt att sitta och sy upp dem på ett hair. Jag tänker faktiskt inte skriva mer om boltrigfiske till sik eftersom jag inte använt mig av metoden själv men jag är inte främmande för testa på det. Kanske slipper man "sväljnappen" som brukar resultera i att man måste avliva siken och operera ut kroken. Min familj skulle nog dessutom uppskatta att slippa ha sik till middag i några år framöver.

Varje sikställe har sin tid. Det går inte att fiska ut siken helt och hållet såklart men vad man märker efter några säsonger är att medelvikten faller. Speciellt om mycket folk fiskar. Det dyker alltid upp nya stora sikar men de blir färre och färre. Ett bra exempel är Oknö i Mönsterås skärgård. Jag upptäckte själv det stället. Jag fiskade fyra fem pass där innan jag upptäcktes. Ryktet spred sig och året därpå kryllade det av metare. Året efter var det ännu värre!

Första säsongen fick jag gott om sik. Medelvikten låg på ca 1,7 kg och jag fick nästan varje pass någon sik över 2,3 kg. Sikar under kilot verkade inte existera ens. Numera har jag hört att de flesta sikar som fångas är under 1 kg. Fångsterna är vissa dagar bra men jag tror inte att de slår det fiske som vi hade i början av

90-talet. Då var man riktigt besviken om man inte fick fler än 20 sikar per person och dag.

Annars verkar det faktiskt som om siken klarat sig bra i den döende Östersjön. Man får numera mycket småsik på många olika ställen som förr var riktigt "sega". Det verkar som om den unga siken gynnats av att abborre och gädda gått tillbaka i Kalmarsund.

Framtiden får utvisa när smällen mot sikarna kommer. Det handlar ju bara om "Den enes bröd, den andres död" än så länge. Siken i Östersjön är ju en fet fisk, gifter lagras i fett och därför bör man numera inte äta fet fisk från Östersjön i större utsträckning enligt konsumentverket.

Gravida kvinnor bör undvika det helt på grund av risk för fosterskador, barn bör inte äta fet fisk mer än var tredje månad och vuxna en gång i månaden. Detta var det sista jag hörde men det ändrar sig hela tiden mot det sämre. Nåja jag vill inte avsluta den här artikeln i moll. Siken är en otroligt rolig sportfisk. Man har nästan alltid ett mycket roligt och givande fiske om man är ute i rätt tid. En tid som bjuder på så mycket vackert!

22/2-02