Myggen surrade hela tiden envist kring öronen, stack ibland till och sög lite blod ur oss. Intill strandkanten höll ett stim skräddare till och dansade med varandra på vattenytan. Solen var på väg att gå ner bakom trädtopparna. Det hade varit en het sommardag och värmen fanns fortfarande kvar i luften.
Vi satt där jag och Pelle Skåning, bakåtlutade i våra fiskestolar vid en gammal kvarnhölja i småländska Virån. Våra ålspön var fördigriggade och upplagda i banksticks. Stället vi satt på var helt ofiskat vid detta tillfälle, det har den rätta atmosfären och är helt enkelt ett klassiskt ålställe till utseendet. På andra sidan höljan kan man se att kvarnhuset en gång låg, dess grund finns fortfarande kvar och bredvid dundrar forsen ut i höljan. Vi pratade högt till varandra för att överrösta forsbruset och skrattade åt tokigheter vi varit med om. Mitt i en diskussion blev Skåning alldeles knäpptyst. Han blickade ut över höljan och utbrast:
-Fan, vad fint det är här!
Jag tittade också ut över vår fina metplats och instämde:
-Ja, nog är det en riktig drömplats, får vi inte ål här får vi det inte någonstans.
Sen satt vi tysta en stund och beundrade en andmamma med kull och hur hon dök omkring med sina ungar intill en vassrugge i bakvattnet. Skåning frågade mig efter en stund vad klockan var och jag svarade kvart över nio. Han undrade nämligen om det var för tidigt att lägga ut våra ålbeten. Jag tyckte att vi kunde vänta en stund så att småfisken somnat för natten. Skåning höll med eftersom vi hade dåligt med mask och vi hällde i stället upp varsin kaffegök. Det var då det otäcka hände. Plötsligt under vårt småpratande och gökdrickande brakade det till i skogen bakom oss. Vi tittade på varandra och lyssnade med spända öron.
-Vad var det tror du?
-Måste varit en älg, svarade Skåning.
-En älg? det lät ju som dig en fredagskväll när du ska hem genom trädgården.
-Ha, ha! nu var du rolig fnös Skåning lite irriterat.
Då hände det igen. Det brakade till som tusan från skogen och strax efter hördes yxhugg.
-Fasen vad skumt, sa jag. Vem är ute och hugger ved vid den här tiden på dygnet, det är ju nästan mörkt.
Just som jag sagt orden, kom ett skrik från skogen precis bakom oss. Det var ett skrik så gällt att det skar igenom våra kroppar. Vi såg åter på varandras bleka ansikten. Ingen av oss sa någonting men att titta Skåning i ansiktet var som att se min egen spegelbild, eftersom även hans ansikte var fyllt av skräck. Jag såg mig omkring, ingenting i kvarnhöljan var längre sig likt. Det var en kuslig känsla på något vis. Forsens brus gjorde att man inte riktigt kunde höra vad som egentligen hände runt omkring. Kvarnhusets ruin såg otäck ut i mörkret, som ett svart kusligt spökhus.
-Kolla där! vrålade Skåning.
Han pekade nedströms inåt skogen. Vi såg ett ljussken vandra mot oss i natten. När det kom närmare såg vi att det var en lykta som lyste i natten, den bars av en liten figur i kapuschongjacka. Figuren som liknade en en dvärg kom springande rakt emot oss, ylande och väsande i mörkret.
-Vad ska vi göra? skrek jag.
-Vad tror du! vrålade Skåning, samtidigt som han slet tag i sin väska och sina spön. Jag gjorde likadant och sen sprang vi rakt genom skogen i riktning mot bilen. Figuren med lyktan jagade oss i hälarna hela vägen fram till bilen. Han ylade, skrek och väste efter oss.
Vi kastade in våra prylar i bilen, trampade gasen i botten och försvann från platsen i högsta fart hemåt. Vi sa inte ett enda ord till varandra på vägen hemåt. Båda två satt som skrämda harar, men när jag skulle släppa av Skåning vid hans hus sa han:
-Vi glömmer det här va?
-Gärna! svarade jag utan eftertanke.
När han plockat ut sina grejer ur bilen for jag hem. Jag gick och la mig med en gång, men låg länge och grubblade och vred mig i sängen, innan jag fick ro och kunde somna.
Dagen efter väcktes jag på eftermiddagen av Skåning som ringde på min dörr. In klev han, alldeles högröd i ansiktet. Han slog sig ner vid köksbordet och spände blicken i mig.
-Lillbrorsans klasskompisar skrämde bort två tjuvfiskare i Virån igår natt, mumlade Skåning skamset. Alla vet att det var vi. I mun på varandra fällde vi sen den nödvändigaste av nödvändiga repliker.
-Förbannade skitungar!
Text: Patrik Sköldblom